Det finns ju alltid ögonblick. Digitalkameran har slumpvis valt ett. Det är den 8 september 2006 hemma i mitt kök, vid köksbordet sitter Christine Sehnaoui, Liselotte Norelius, Hanna Hartman och Annette Krebs. Israels anfallskrig har just slutat. Vi har några intensiva konsertdagar bakom oss. Det blev några skivor, nya musiker träffades, nya konstellationer uppstod. Det här är ett av många mellanrum i musiken. Så här efteråt syns bara ett glatt kaffesällskap, inget av vad som sas, vilka adresser som växlades, vilka valfrändskaper som uppstått. Jag gillar den här sortens tystnader, där betydelsen kanske uppenbaras senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar